Olle Larssons forskning har till stor del handlat om IGF-1R, en receptor som från början var mest intressant inom den endokrinologiska forskningen. Det var först i början av 1990-talet som receptorns betydelse för cancercellers överlevnad upptäcktes. Fyndet ledde till att forskningen kring receptorn tog fart även inom cancerområdet. Efter några år publicerades en studie som visade att man genom att blockera IGF-1R i laboratoriemodeller kunde döda tumörer helt och hållet.
– Det blev en enorm uppmärksamhet kring dessa resultat. Och när forskare för tio år sedan lyckades få fram så kallade monoklonala antikroppar mot IGF-1R, som visat sig vara överuttryckt i nästan alla cancerformer, tänkte många att nu är gåtan löst. Detta måste vara botemedlet mot cancer. Men, som så ofta, blev det en stor besvikelse när det visade sig att antikropparna inte hade någon effekt på de stora cancersjukdomarna.
Olle Larssons analys är att de kliniska studier som gjordes var lite väl optimistiska.
– Antikropparna prövades på lungcancer och andra stora, vanliga cancertyper. Kanske hade det varit bättre att välja ut vissa sub-grupper som kan vara mer lämpliga för påverkan av antikroppar av det här slaget. Det finns två ovanliga bentumörer, Ewings sarkom och osteosarkom, där man hittills sett goda effekter av behandlingen. Men eftersom sarkom bara utgör en procent av alla cancerformer, och de här två ovanliga tumörerna i sin tur motsvarar enbart 0,1 procent av all cancersjukdom, blev inte IGF-1R-receptorn det stora botemedel som alla en gång trodde.
Olle Larssons forskargrupp arbetar nu vidare med tanken att IGF-1R-receptorn ändå är väldigt viktig och att det kanske krävs nya metoder för att attackera den.
– Vi har visat att IGF-1R inte bara finns på cellytan utan också i cellkärnan där den aktiverar gener. Efter vår upptäckt har det kommit flera studier som visat resultat som tyder på IGF-1R i cellkärnan har en prognostisk betydelse. Om det finns mycket receptorer innebär det en sämre prognos.
Samtidigt har annan studie visat att stor förekomst av receptorer i cellkärnan i osteosarkom och Ewings sarkom gör tumörerna extra känsliga för de framtagna antikropparna. Ewings sarkom eller osteosarkom, som inte har receptorer i cellkärnan, svarar alltså inte på behandlingen. Detta innebär att IGF-1R receptorn både har en prognostisk funktion och en funktion som biomarkör.
– Vi försöker hitta en strategi för att kunna påverka receptorn i syfte att få fram en förfinad variant av målsökande behandling. Ett led i det arbetet är att kartlägga själva transportmekanismen. Här har vi redan publicerat en del resultat som vi nu arbetar vidare med.
Parallellt pågår forskningen om IGF-1R som biomarkör.
– Vår övergripande målsättning är att bidra till nya fynd som kan ligga till grund för utveckling av bättre diagnostiska, prognostiska och terapeutiska verktyg för att bekämpa cancer.
Text: Anette Bodinger, Foto: Håkan Flank, Tematidning 2015