Söker nya sätt att diagnostisera, behandla och bota MDS-patienter
För 40 år sedan var MDS en allvarlig blodcancersjukdom och i många fall ett direkt livshotande tillstånd. Men forskningen har tagit stora steg framåt och idag går det att med hjälp av bland annat stamcellstransplantation rädda betydligt fler.
Eva Hellström Lindberg, professor i hematologi vid institutionen för medicin vid Karolinska Institutet och överläkare vid hematologiskt centrum på Karolinska Universitetssjukhuset, har intresserat sig för sjukdomen sedan mitten av 1980-talet. Under de gångna åren har hennes banbrytande forskning lett till stora framsteg på området.
Molekylär panel
– Vi har sedan början av 1990-talet byggt upp en biobank bestående av vävnadsprover från cirka 1 300 MDS-patienter från ett antal olika länder. Dessa prover har vi nu med hjälp av modern teknik re-sekvenserat i samarbete med forskare vid Memorial Sloan Kettering i New York. Re-sekvenseringen resulterade i en ny genpanel som kan hjälpa till att avgöra vilken behandling som ska väljas för att uppnå bästa möjliga resultat hos varje enskild patient. Den nya genpanelen ger också möjlighet att upptäcka om sjukdomen har en ärftlig komponent.
– Fram till dags dato har vi varit hänvisade till benmärgs- och kromosomanalyser för diagnos och behandlingsval. Nu kommer vi även att ha denna molekylära panel till hjälp. Studien som ledde fram till ett nytt riskbedömningssystem, IPSS-Molecular (IPSS-M), publicerades 2022. Både den nya panelen och den tillhörande IPSS-M-appen har redan införts i klinisk rutin, berättar Eva Hellström Lindberg.
Transfusionsdata
I ett annat forskningsspår har forskargruppen använt sig av patientmaterial från den nationella MDS-biobanken för att koppla samman uppföljningsdata från 1 000 MDS-patienter med blodtransfusionsdata.
– Jag har länge misstänkt att ett hyggligt normalt HB-värde är viktigt för prognosen. Men transfusionsdata finns inte med vare sig i det internationella materialet eller i nuvarande riskscore. Vi har därför analyserat transfusionsdata i den svenska MDS-kohorten och visat att informationen adderar ytterligare prognostisk information till IPSS-M. Min uppfattning är att transfusionsdata över tid kommer att bli ett väldigt viktigt sätt att förutsäga prognos för patienter med lågrisk-MDS.
Högrisk-MDS
Ett annat forskningsprojekt handlar om högrisk-MDS. Sjukdomen adresseras i den kliniska studien NMDSG14B som sedan 2016 omfattar samtliga MDS-patienter som genomgår allogen transplantation i de nordiska länderna.
– Här har vi med hjälp av modern sekvenseringsteknik utvecklat personspecifika MRD-markörer, där MRD står för minimal kvarvarande sjukdom. Genom dessa analyser kan vi avgöra risken för återfall efter en stamcellstransplantation och bättre styra den fortsatta behandlingen, förklarar Eva Hellström Lindberg. Den första studien publicerades i början av 2024 och visade att MRD-markörerna kan mäta kvarvarande sjukdom ner till en nivå på 0,1 procent och prediktera återfall i genomsnitt 70 dagar före det kliniska återfallet. MRD är en mycket viktig prognostisk markör efter transplantation.
– Ju färre återfallsceller, desto lättare är det att behandla med immunologisk behandling. Detta är intressanta forskningsfynd som vi hoppas ska bidra till att förbättra överlevanden efter transplantation. Den nordiska MDS-gruppen har redan startat en uppföljningsstudie omfattande hela Norden där den nya MRD-metoden används i realtid, med provsvar som kommer inom en vecka och används till att styra behandlingen.
Refraktär anemi
Kartläggning av refraktär anemi med ringsideroblaster, en undergrupp av MDS som leder till svår blodbrist, är fokus i ytterligare ett annat projekt.
– Refraktär anemi karakteriseras av en speciell mutation i en gen som heter SF3B1. Genen är viktig eftersom den påverkar splitsning, en biologisk process som innebär att ”skräp-DNA” klipps bort innan genetisk information skickas vidare för proteinkodning. Jag brukar förklara för mina patienter att slutresultatet liknar streckkoden i matvaruaffärer. När streckkoden skannas kan prislappen läsas av. Mutationen i SF3B1 förändrar splitsningen vilket gör att streckkoden inte fungerar som den ska i de här cellerna. Då uppstår fel i ett antal proteiner som gör att järninlagringen i hemoglobinet försämras och leder till blodbrist. Järnet backar i stället in i cellernas mitokondrier som samlas i en ring runt cellkärnan och orsakar ringsideroblaster.
Nya möjligheter
Eva Hellström Lindberg förklarar att detta är en långsam process, när diagnosen är ett faktum har merparten av stamcellerna redan muterat.
– Vi har visat att den absoluta merparten av stamcellerna måste vara muterade innan patienten på allvar börjar få blodbrist och blodtransfusionsbehov. Att det finns normala stamceller i omlopp är alltså väldigt viktigt för blodbildningen.
Som ett nästa steg i projektet strävar forskarna nu efter att förstå varför de muterade stamcellerna ”vinner” över de friska. Målet är att finna behandlingar som stärker de friska cellerna på bekostnad av de sjuka.
– Det är jättespännande forskning som går helt i linje med det gemensamma målet för alla våra projekt, att utforska möjligheter som kan leda till bättre bot för patienter med MDS.
Text: Anette Bodinger Larsson. Foto: Gustav Anestam.