Bröstklämmandet kan ha betytt skillnaden mellan liv och död

– Undersök dina bröst! Det rådet fick jag för mer än fyrtio år sedan av en väninna till min mamma som drabbats av cancer. Sedan dess har bröstklämning varit en självklar del av min morgonrutin, berättar Anne-Lie Rydé som tidigt upptäckte tumören som växte i hennes bröst.

När Anne-Lie Rydé vaknade en sommarmorgon för två år sedan och reflexmässigt undersökte sina bröst var det något som inte stämde. 

– Jag kände direkt en knöl på undersidan av ena bröstet och visste att den inte varit där förut. Något var fel. 

Anne-Lie kontaktade vården och fick en tid två veckor senare. 

– Jag fick träffa en fantastisk underläkare på Södersjukhuset som undersökte mig väldigt noga och sedan skrev en akut remiss till mammografin. Vad innebär detta, frågade jag förstås och doktorn svarade ”det innebär misstänkt cancer”. 

Tio dagar senare var Anne-Lie tillbaka på sjukhuset. 

– Då gjordes mammografi, ultraljud och en biopsi på den där lilla, lilla ärtjäveln, som jag kallar den för. Efter ytterligare tio dagar var jag åter på sjukhuset, nu för att träffa en bröstcancerkirurg som det stod i kallelsen. Ok, tänkte jag, de ska tala om för mig att jag har cancer. Och det var precis vad som hände. ”Du har cancer, men klappa dig själv på axeln, du har gjort allt rätt”, sa läkaren och syftade på min vana att regelbundet undersöka mina bröst. 

Täta bröst 

Vid samma tillfälle fick Anne-Lie veta att hon har tät bröstkörtelvävnad. Det innebär i praktiken att tumörer är svåra att upptäcka med vanlig mammografi.

– Min tumör syntes mycket riktigt inte på mammografin, däremot såg man den tydligt på ultraljudsundersökningen. Om jag inte varit en bröstklämmare, som jag brukar kalla mig, hade jag gått runt med den här tumören växande i mitt bröst, vem vet hur länge. 

Cancerbeskedet fick Anne-Lie att bli superrationell. 

– Min dotter tog det hårt, hon var helt förkrossad över att jag hade fått cancer. Min tanke var att jag måste hålla ihop och vara rationell, för hennes skull. Och faktum är att jag tog mig igenom operationen och den efterföljande strålbehandlingen utan några större problem, varken fysiskt eller psykiskt. Ett halvår senare kom den mentala kollapsen. En våg av oro, sorg och dödsångest formligen sköljde över mig och jag bara grät. 

Mitt i all bedrövelse ringde Anne-Lie sin kontaktsjuksköterska på Södersjukhuset. 

– Hon förklarade att det är väldigt olika hur man reagerar på ett cancerbesked och hur länge det dröjer innan reaktionen kommer. För mig tog det ganska lång tid. 

I somras, nästan två år efter cancerbeskedet var hon på Södersjukhuset för återkontroll. 

– Undersökningen visade inga tecken på cancer, det såg hur friskt ut som helst, jag är så glad och tacksam för det. 

Undersök  

Ett råd som Anne-Lie vill ge till alla kvinnor är samma goda råd som hon själv fick en gång i tiden: Undersök era bröst! 

– För mig kan bröstklämmandet ha betytt skillnaden mellan liv och död. 

Hon vill också passa på att efterlysa en förändring av det nationella mammografiprogrammet. 

– Man måste börja individanpassa screeningen där alla kvinnor som har täta bröst erbjuds en ultraljudsundersökning som komplement till den allmänna mammografin. 

På frågan om bröstcancern har fått henne att se annorlunda på livet blir svaret både ja och nej. 

– Det låter klyschigt att man ska ta vara på varje dag, men det stämmer verkligen. En käftsmäll som det här ger lite andra perspektiv. Jag är om möjligt ännu mer tacksam för livet och tycker att det är väldigt kul att leva. Inte alla dagar kanske, haha, men de flesta! 

Text: Anette Bodinger Larsson. Foto: Gustav Anestam.