Min pappa har behandlats med strålning för cancer i tungroten. Tumören försvann och prognosen var god. Vid efterkontrollerna har läkarna gett positiva besked – det har ”sett bra ut”. I november, två år efter diagnosen, fick pappa en blödning i det strålade området och åkte akut till sjukhuset. Man fick kontroll på blödningen och han lades in över natten för observation. Dagen efter började det blöda igen och pappa togs akut till operation för att åtgärda detta. Vi fick reda på att ”läget var stabilt”. Några timmar senare möttes vi av en delegation på tre läkare. De berättade att halspulsådern plötsligt hade brustit under operationen och att pappa på kort tid hade förlorat mycket blod. De hade lyckats sätta in en stent och fått stopp på blödningen men alla organ hade tagit mycket stryk av den plötsliga blodförlusten. Pappa hade konstiga ryckningar på uppvaket och vi fick reda på att man befarade hjärnskador. Några timmar senare gjordes ett EEG som visade på minimal hjärnfunktion. Läkarna beslutade att avsluta den livsuppehållande behandlingen och en timma senare somnade pappa in.
Så här efteråt funderar jag på varför man inte har kunnat se dessa skador på efterkontrollerna. Bör man inte använda ultraljudsundersökning för att se eventuella skador i mjukvävnaderna? Dessa kan väl inte upptäckas vid röntgen? Det känns väldigt konstigt att pappa hela tiden har fått positiva rapporter vid kontrollerna för att sedan, under löpet av två dygn, gå från fullt fungerande till hjärndöd.
Frågorna är många så här efteråt och naturligtvis kan vi inte få pappa tillbaks, men jag önskar att läkarna kan lära sig av denna erfarenhet – kanske bör man införa fler och andra kontroller efter strålningsbehandling? Kunde andra typer av kontroller ha gjort att pappa kunde överlevt? Han blev bara 71 år. Kan detta bidra till att andra kan överleva i samma situation?
M v h Lena