En släkting fick diagnosen prostatacancer med metastaser av grad IV. Min första reaktion då mejlen kom var att rusa över och besöka honom, men han sade han att han informerar mig när mitt besök är lämpligt. Efter tre månader har han ännu inte hittat en lämplig tid trots att han är ensam hemma. Vi skickar korta ytliga meddelanden per e-post men av tio frågor från mig får jag vara svar på högst en. Jag är orolig. Jag vill hjälpa, men han tycker han klarar sig något sånär. Hur skall jag tackla detta?
Tyvärr kan du nog inte göra mera än vad du gör just nu. Det är den sjuke som får bestämma hur han eller hon vill ha det. Det är bra att du håller kontakt, däremot kanske du inte ska ställa så många frågor om hans sjukdomstillstånd när du hör av dig, mera att du tänker på honom och så vidare.
Hur man tacklar ett cancerbesked ser olika ut från person till person. En del vill prata om det och veta allt, andra som i din släktings fall, vill hålla det för sig själv och själv försöka ta in och bearbeta det. Så småningom blir det säkert så att han öppnar upp sig allteftersom tiden går, släpper in dig och du får ta del av hans mående.
Det är alltid frustrerande som anhörig att stå bredvid och inte få bli delaktig i den sjukes vardag.