Mitt problem är att jag inte får några svar. Jag känner att sjukvården behandlar mig så illa. Jag förstår inte hur det kan vara så här.
Faktiskt så har inte cancern varit mitt största problem utan det är bemötandet och det jag varit utsatt för.
Att man i en försöksverksamhet opererade ut vävnad med äggceller från Gynorgan, första gången det gjordes på sjukhuset. Hade blivit lovad en Gyn operatör men kirurgen tog illa vid sig och tyckte han kunde klara detta galant då han en gång i tiden opererat mkt Gyn. ( dock lång tid tillbaka) jag var i en situation att jag bara kunde acceptera. Var i deras våld. Den kombinerade operationen ledde till ett snitt från bröstben ber till könshåren. Smärtlindringen fungerade inte för ett så stort område utan jag fick välja om jag ville ha ont i livmodern som kändes som den höll på att sprängas, eller ont i övre del av magen. De satte om eda 4-5 ggr tills den slutade fungera och jag var utan smärtlindring i 11/2 dygn. 3 dygn låg jag och Vasa mellan 7 och 10 fjärde dygnet kunde jag börja ta tabletter och fick lite lättnad med den svagaste styrkan av targinic. (Jag är en stor kvinna, ingen liten tant , men alla fick samma doser) hursomhelst helst dessa dygn har gett mig trauman för livet och jag har nu sjukhus skräck. När jag fick ileus låg jag hemma och kräktes bajs spyor i stället för att åka till akuten. Hade valt att dö hemma i stället för att söka vård på samma sjukhus och bli tvungen till op.
Men blev övertalad av min mor dom lovade att ta mig ifrån det sjukhuset om det skulle bli op. Tur va så lättade mitt stopp.
Efter min op började jag hårdbanta för att kunna börja med ivf enligt plan. Levde på pulversoppa i 9 månader . Tränade hårt varje dag. När jag nått målet säger sjukhuset att jag är för gammal pga regeländringar, men ingen hade nämt det för mig under tiden jag kämpade med lågkalori kost( vilket inte rekommenderas pga recidiv risk, men vilja att ha barn var större än rädsla för cancer.) Fick höra att fertilitetskliniken hade precis fått en barn via den metod de lät mig genomgå med cell från slemhinna. Så de behövde inte mig i sina experiment. Det var först då jag fick reda på att detta var i forsknings stadie och att detta var så nytt. Jag hade hört att de inte gjort colon op samtidigt förut, men inte att sjukhuset inte gjort ngt lyckat ivf försök tidigare och att de ville ha mig som försöks objekt.
All den smärtan jag genomgått, det jag utsatt mig för,,,? Helt i onödan.
Nu när jag går och funderar på vad som hänt och om jag har cancer igen, är det så svårt. Jag vet att jag inte kommer klara fler operationer och sjukhus.
Den fruktansvärda nätterna i ensamhet i smärtor som fick mig att skrika. Att inte kunna nå telefonen, eller kunna gå därifrån. Jag var fången i sängen och personalen stängde min dörr när de inte kunde hjälpa mig.
Den 10 augusti har läkaren fått svar på röntgen remissen. Jag har ringt och bett om besked men han har inga tider/ möjlighet.
Jag har fått tid på mammografi vet inte om det är läkaren som vill att jag undersöker detta först eller om det bara är en slump.
Men jag klarar snart inte av att sköta mitt arbete eller mitt förstånd i alla tankar.
Jag har redan bestämt mig för att inte behandla mig med fler operationer. Då dör jag hellre. Men det skulle vara så bra att veta om jag kommer bli tvungen att genomgå en svår sjukdom .., och om det finns en bot.
Det skulle vara bra om jag får veta … ska jag fortsätta tjata eller ska jag lägga ner tjatet på att få ett svar och bara vänta tills han har tid?
Nu är det i alla fall säkert över en månad sedan jag hittade dessa knölar. Det är jobbigt att leva i ovisshet. Speciellt när man har en sådan bakgrund med en vård som är så kall och omänsklig.
Det har tom varit nära att jag dött förut. inte i cancern utan en massiv depression efter att ha fått avslag på den utlovade ivfen. Cancern fick med sjukskriven 6 veckor, men behandlingen av mig som människa fick mig till sjukskrivning, arbetslöshet, skulder, trasig ekonomi, skilsmässa 3 års helvete.
Jag behöver veta om jag kan börja leva… eller vad händer. Snälla ge mig råd