Hej! Jag är en man (icke rökare) som vid en ålder av 26, för snart två år sedan började jag få ont när jag kissade. Har aldrig förr haft lågra som helst problem med urinvägarna. Efter att ha testat alla kollegors tips om citronvatten och gud vet allt så gick jag till husläkaren, blev remitterad till urolog då de inte hittade några bakterier i urinen.

Medan jag inväntade tid hos urolog kissade jag en morgon blod, med levrade blodklumpar i. Blev rätt orolig och kom samma dag iväg till husläkaren där man inte hittade några bakterier den gången heller. De följande dagarna kissade jag blod till och från.

Efter ytterligare någon vecka blev jag intagen för skiktröngen med kontrastvätska. Hörde ingenting och ett par veckor efter röntgen var det dags för cystoskopi. Kommer aldrig att glömma känslan man får i kroppen när man ligger där och ser tvskärmen över urinblåsan, med någonting i urinblåseväggen som ser exakt ut som urinblåsecancer, liksom fladdrandes i strömmen, stort med vajande tomma påsar, som jag senare kommit på att säkert det levrade blodet legat i . Detta trots att man inte sett någonting på röntgen. Läkaren blev allvarlig, systern såg obekvväm ut. Läkaren berättade att han inte var ny i branschen och aldrig sett detta tidigare på en så ung person, lyfte telefonluren, tid blev bokat för TUR-B operation så snabbt som 22 timmar senare. Föredömligt! Värt att notera är att jag hela tiden haft en och samma läkare vid cystoskopier och TUR-B operationen.

Operationen gick bra och när läkaren kom och talade med mig på uppvaket berättade han att det verkade som att det bortskurna var ytligt och att han var nöjd.

Om jag minns rätt tog man tre olika prover som man skickade på analys.

Efter vad jag har för mig var två veckor blev det en till cystoskopi, läkaren tyckte det såg bra ut men poängterade att det fortfarande var nära operationen. Fick en tid för cystoskopi tre månader senare.

En fredag kväll ett par veckor senare, sent, säkert vid 21 ringde en annan läkare och berättade att de fått resultaten från analysen och att det inte var cancer! Kors i taket! Man hade hittat något som hette atypiska celler i spolvätskan efter operation men vad jag förstår lägger man inte speciellt stor vikt vid det. Jag frågade såklart vad jag lider av men han hade inte en aning.

På cystoskopin tre månader efter TUR-B operationen tyckte läkaren att såret läkt lite långsamt men menade att han tagit djupt under operationen och att alla människor är olika. Tid bokades in för en cystoskopi 4-5 månader senare.

Denna cystoskopi som skulle visa sig vara min sista ( hoppas jag) tyckte läkaren att det såg väldigt bra ut och han friskförklarade mig. Jag frågade om han inte kunde boka in mig på en cystoskopi till, kanske efter ett eller två år. Men det ville han inte då han inte såg någon tendens till att det skulle behövas. Hade precis fyllt 27 år när jag blev opererad, läkaren hade aldrig sett eller hört om något liknande, är inte läkare nyfikna?

Någon månad efter cystoskopin ejakulerade jag blod, inte försatsen utan det senare. Detta pågick under några veckor, övergick i brunfläckig säd till att sedan försvinna helt. Denna åkomma kontaktade jag aldrig vården för.

Idag, ett och ett halvt år efter operationen känner jag fortfarande att mina urinvägar inte är som förr. Sitter jag ner och reser mig upp sticker det ibland i nedre magen. Ibland lite värk i testiklarna, Det smärtar / svider när jag kissar, ibland mer ibland mindre, ibland inget. Har i egen regi slutat med kaffe och snus under en månad, märkte ingen skillnad.

Dessa problem tar energi av en, man försöker sig på en felsökning, men eftersom att man själv är elektriker så blir det inte riktigt bra! Och det är just detta jag saknar, en riktig felsökning. Det känns som att man endast behandlat symptomen, inte brytt sig om varför detta kommit till. Ponera att jag dör i någon tråkig åkomma vid en ålder av 29-30, då kan läkarkåren helt enkelt säga, ” Vi hade fel ”.

Man vill inte förstöra sitt rykte totalt genom att springa på vårdcentralen så fort man känner något. Jag är orolig, orolig över att det ska hända något med mig vilket blir en tragedi för mina små barn och sambo. Man känner allt, jag har ont i ländryggen, det funderar man över, jag har en punkt c.a 5 cm vänster om naveln, som jag känner som liten morlande värk, ibland inget, ibland mer. Det funderar man över. Sedan ett år extraslag på hjärtat, började helt plötsligt från en dag till en annan. 24 timmars ekg gjord, måttlig mängd extraslag, inget ovanligt, inget att oroa sig över. Men det gör man, i alla fall jag.

Vad bör man göra i ett sånt här fall när man inte känner sig säker?