Som nybliven forskare lyckades Marianne Farnebo med något som många bara drömmer om: att hitta en helt ny gen i DNA-tråden. Genen, som fick namnet WRAP53 eftersom den ligger nära den tidigare kända cancergenen P53, har visat sig ha stor betydelse för cancerutveckling.
– Den styr P53 som är den mest muterade genen i cancer och det har också visat sig att människor med medfödda mutationer i WRAP53 får ett cancersyndrom i form av att de utvecklar en rad olika tumörer, åldras för tidigt och har en massa defekter. Det visar hur viktig den här genen är för cancerutveckling.
Marianne Farnebo och hennes forskargrupp arbetar med att försöka förstå vad som gått fel i cancerceller, och i nästa steg, med hur felet ska kunna repareras.
– DNA är det viktigaste vi har, det går inte att leva utan och vi vet att det dagligen går sönder på tusentals ställen och måste repareras. Frågan är hur den här reparationen går till?
För att hitta svaret på den frågan har Marianne Farnebo och hennes forskargrupp valt att studera hur RNA-molekyler är inblandade i reparationsarbetet.
– Förr var den allmänna uppfattningen att det enbart var proteiner som reparerade, vi försöker nu visa att även RNA-molekyler är med och bidrar. Vi har studerat RNA under DNA-reparation genom att manipulera nivåerna av dessa faktorer i celler och sett att de påverkar reparation av DNA. Vi har alltså redan bevisat att RNA-molekyler är viktiga, nästa steg blir att visa hur det går till.
Det ultimata målet med denna forskning, säger Marianne Farnebo, är förstås att bota cancer. Men även vägen dit kan få stor betydelse för drabbade patienter.
– RNA är väldigt häftiga molekyler att använda terapeutiskt. De är lätta att tillverka, kan lätt syntetiseras i fabrik och går lätt in i celler. Genom att först förstå vad de gör kan vi sedan arbeta vidare med hur de ska kunna användas i terapeutiskt syfte. Jag är övertygad om att RNA-baserade molekyler kommer att bli en viktig del av framtidens cancerbehandling.
Text: Anette Bodinger, Foto: Håkan Flank, Tematidning 2015