Tack vare en accepterad poster om duktal prostatacancers immunohistokemiska uttryck jämfört med den konventionella acinära prostatacancerns, samt ett generöst bidrag från Radiumhemmets Forskningsfonder hade jag möjlighet att resa till Bangkok för det stora IAP-mötet, vilket står för International Academy of Pathology. Mötet samlar några av världens främsta patologer inom respektive område och är ett ypperligt tillfälle att ta till sig ny kunskap, nätverka och få en glimt av vad som händer i forskningsgrupper världen över.
Då mitt forskningsområde är uropatologi och prostatacancer var jag mycket glad över att detta program var ett av de allra största under veckan, med otaliga giganter inom området som föreläste. Tyvärr har jag inte utrymme att ta upp allt jag lärde mig under veckan men jag har valt ut det jag tyckte var höjdpunkter.
Veckan startade med föreläsningar om njurcancer samt testikelcancer där man angående njurcancer diskuterade hur preparaten hanteras vid ankomst från operation med hänsyn till antal bitar för histopatologisk diagnos, val av snittytor, bedömning av vaskulär/fettinvasion och svårigheter med detta. Detta ledde vidare till prognostiska faktorer avseende njurcancer, som stadieindelning, fett/kärl/nervinvasion och exempelvis sarkomdifferentiering. Det avhandlades vilka immunohistokemiska markörer man bör använda för att säkerställa rätt diagnos och det talades även om nya entiteter inom njurcancer samt den nya nefronsparande kirurgin som tyvärr orsakar fler recidiv! Avseende testiscancer var ämnet hur man säkert skiljer ett seminom från ett icke-seminom, teratom hos pubertala respektive post-pubertala patienter och prognosen avseende dessa, som generellt är dyster hos den postpubertala gruppen, samt intressanta patientfall med metastaser till udda lokaler och svårigheter att ställa diagnos. Som exempel nämndes bland annat en ung man med metastaser till ventrikeln vilka yttrade sig som övre GI-blödning och den tid det tog innan man förstod att det rörde sig om en testiscancer över huvud taget.
Det för mig mest intressanta var föreläsningarna om prostatacancer. Viktiga ämnen avhandlades, som hur man på säkraste sätt skiljer benign prostatavävnad från malign med hjälp av immunohistokemi, arkitektur, atypi, förekomst eller ej av exempelvis mucin, basalceller, kristaller och kollagenösa mikronoduli. Detta gick vidare till en beskrivning av prostatacancerns olika subtyper där Dr Humphrey från Yale Medical School talade om den subtyp jag själv har som ämne för min kommande avhandling, dvs. duktalt adenocarcinom. Under sin föreläsning citerade han de alla tre artiklar jag och min grupp hittills skrivit på ämnet, det kändes onekligen stort! Även andra subtyper som pseudohyperplastisk samt atrofisk prostatacancer nämndes men det är som sagt den duktala cancern som är den vanligaste subtypen. Denna har dessutom en sämre prognos än den konventionella acinära cancern i form av kortare tid till biokemiskt recidiv, högre mortalitet, högre förekomst av positiva resektionsränder, extraprostatisk växt, vesikelinvasion samt mer avancerat stadium och grad vid diagnos. Därefter talades det om intraduktal prostatacancer som lätt kan misstas för duktal, även denna har en mindre gynnsam prognos och man har sett att denna typ oftare förekommer hos män med BRCA-2 mutation. En annan differentialdiagnos till duktalt adenocarcinom är HGPIN, high grade prostatic intraepithelial neoplasia, dock saknar HGPIN atypi, nekros samt den vidgning av gångarna som kan ses hos intraduktal cancer.
Mycket intressant var en föreläsning om prostatacancer och molekylär patologi vilket enligt många är framtiden. Kortfattat handlade det om signalvägar som är störda i prostatacancer som RB, p13, RAS/RAF, deletion av PTEN vilket ses i 40% av alla prostatacancrar samt en amplifikation av PIC3CA i 25% av fallen. Det finns en önskan om att finna prediktiva markörer för att kunna välja rätt terapi till rätt patient.
Sammanfattningsvis hade jag en fantastisk vecka i Bangkok, för mig som nyexaminerad läkare och PhD student var det mycket givande, dels att träffa en hel del medförfattare som jag bara hört talas om och läst artiklar av men även för att höra om den mest aktuella forskningen inom uropatologin. Jag hoppas att jag en dag själv kommer till IAP som föreläsare. Inget av detta hade varit möjligt utan bidraget från Radiumhemmets Forskningsfonder och jag är otroligt tacksam för det ekonomiska stöd jag fick.