Under årets konferens rapporterades data från flera kliniska prövningar. Robert et al. visade att tidigare obehandlade patienter med stadium III-IV BRAFwt melanom som randomiserades till PD1 antikroppen nivolumab + placebo vs kemoterapi + placebo hade en signifikant högre OS (HR 0,42; p<0,0001) för nivolumab motsvarande OS (1 år) 73% för Nivolumab och 42% för kemoterapi. OS var oberoende av PDL1 status. Resultaten visade även en signifikant högre PFS (HR 0,43; 95% CI 0,34-0,56; p<0,0001) för Nivolumab motsvarande PFS (1 år) 48% för Nivolumab och 19% för kemoterapi. ORR för nivolumab jmf m kemoterapi var också signifikant ökad (ORR: 4,06; P<0,0001). Studien publicerades i NEJM i samband med konferensen.
KeyNote002 studien rapporterade signifikant förbättrad överlevnad, OS, och PFS för ipilimumab-refraktära patienter behandlade med PD1 antikroppen pembrolizumab jmf med kemoterapi (Ribas et al). Man fann inga skillnader för PFS eller CRR mellan doserna för pembrolizumab. Signifikant förbättrade OS och PFS rapporterades även för kombinationen BRAFi/MEKi jmf med behandling med enbart BRAFi med HR för kombinationsbehandling 0,39; p<0,0001. Studien publicerade i NEJM tidigare i höstas. En FAS I studie med vemurafenib i ena armen vs vemurafenib + doseskalerad behandling med XL888 (HSP90 inhibitor)för icke resektabla stadium III + stadium IV melanom. Studien visade att BRAFi +HSP90 är en behandling med tolerabla biverkningar och signifikanta resultat för ORR/PFS vilket talar för antitumoral aktivitet.
Även resistensmekanismer mot målsökande behandlingar presenterades. Så kallad intrinsic resistens mot MAPK hämmare via avsaknad av MITF uttryck var associerat med ökad expression av AXL och induktion av EMT. Reaktivering av MAPK vägen är av betydelse vid resistens mot MEKi i NRAS-muterade melanom och kan hävas genom kombinationsbehandling med MEK-och ERK-hämmare in vitro med bättre effekt vid lägre doser (Vito et al). Även ökat uttryck av WNT och PDGFR B har påvisats vid resistens mot MEK-hämmare där även reglering av NF via miR514a är associerad med resistens (Stark et al).
Under konferensen presenterades även betydelsen av interaktionen mellan T-cellsbaserade immunsvaret och DNA skada vid melanom via neoantigen som kan bidra till senscence /cellcykel arrest samt kan vara av betydelse vid exempelvis immunblockerande behandling (Schumacher et al).
Flera svenska grupper presenterade sina resultat under konferensen och som postrar. Helgadottir et al., KI, visade i en prospektiv studie att patienter med hereditet för melanom som dock ej är bärare av CDKN2A mutationen samt deras förstagrads släktingar, har en signifikant ökad risk för melanom och skivepitelcancer i huden men till skillnad från melanomfamiljer med CDKN2A-mutiation hade CDKN2Awt familjer ingen ökad risk för icke-hudcancer. Cirenajwis et al., Lund, visade att och validerade det prognostiska värdet av genexpressionsprofiler associerade till melanom samt att dessa även kan vara korrelerade till outcome och prediktion vid målsökande behandling vid avancerat melanom. Simberg et al, KI, visade att prognosen i melanom är signifikant sämre för första generationens immigranter från Sydeuropa, främst för kvinnor från fd Jugoslavien, vilket skulle kunna tala för att förbättrad sekundärprevention även för individer med förväntat lägre risk för melanom skulle kunna förbättra överlevanden i sjukdomen. Azimi et al. visade in vitro och in vivo i en musmodell att bla C-MET bidrar till resistensutveckling vid vemurafenib-behandling. Costa Svedman et al. presenterade en review av epidemilogiska studier över stadium-specifik överlevnad i Europa. Höiom et al. presenterade arbetet med identifiera nya riskgener för melanom för prevention och tidig upptäckt främst hos högrisk individer med hereditet.